Igår somnade min mormor in. I flera dagar har vi vetat att det är nära men man blir aldrig riktigt redo.
Min älskade mormor som blev hela 97 år gammal. Hon blev aldrig gammal, hon var hurtig och stark som en oxe. Vilken kvinna hon var. Hon var så stark och har gått igenom så mycket i livet.
Jag saknar henne. Det gör så ont och jag kan inte riktigt acceptera att kvinnan som har varit i mitt liv sedan dag ett är försvunnen. Borta. Med sitt sista andetag lämnade hon ett sådant stort tomrum som ingen kommer fylla. För det finns ingen annan mormor. Jag skulle ge allt för att få fråga henne vad hennes favoritmat är eller vilket ämne hon älskade i skolan. Bara få krama om henne och berätta hur mycket jag älskar henne. Hur mycket hon betyder för mig.
Jag vet att hon är på en annan bättre plats. Jag tröstar mig med att hon vakar över oss alla. Att hon finns med oss. Även om det gör ont.
