Jag har alltid varit smal och kunnat äta vad som helst utan att gå upp ett enda gram. Sedan fick jag två barn och gick upp ett par kilon. Jag har 10 kg kvar till min idealvikt men jag kommer ändå aldrig få tillbaka min gamla kropp. Oavsett vad. Jag måste träna hårdare och äta sundare för nu börjar jag bli äldre.
Som gravid och småbarnsförälder, framför allt vi mammor, har det redan tufft med våra kroppar. Jag har väldigt bra självförtroende, det kan jag erkänna, men jag är inte nöjd med min kropp för min egen skull. Jag vill vara stark och vältränad. Men nu är jag inte det. Jag mår dåligt över det. Det är stressigt med två barn, jag hinner inte alltid gå och köra 2-timmars pass. Jag kommer gå ner i vikt, i den takt det tar.
Igår var vi en kort stund hos svärföräldrarna. Vi skulle lämna av Victorias skor och böcker eftersom hon skulle sova över där. Då kommer någon gammal vän/granne över och hälsar på. Efter ungefär 10 minuter tittar hon på mig och säger; ”Oj, jag kände inte igen dig. Du har blivit så stor.” Sedan, hör och häpna, blåser hon upp kinderna och visar med armarna hur pass ”stor jag är”. Förlåt men man måste ju ha en skruv lös för jag känner inte den här idioten. Jag svarade; ”Tack så mycket.”
För vad ska man säga? Varför tror folk att det är okej att kommentera andra människors utseende? Jag skulle aldrig gå fram till någon, som jag knappt känner dessutom, och säga något om personens utseende om det inte var något positivt. Folk ÄLSKAR att kommentera hur stor/tjock jag har blivit. Ja, men och? Nu är jag mullig och jag är fan ändå glad. För jag kan och ska ändra på min kropp, för mig finns en möjlighet. För dessa som trycker ner finns det inget som kan fixa deras fula insida. Blä på er!
Det bästa med dessa människor, som slänger ur sig dumma kommentarer, är att de peppar mig. De ger mig bränsle, så i slutändan måste jag tacka dem för deras idioti.
