Jag hade en intressant diskussion med Marie och Nano häromdagen, konsten att avsluta en vänskap. Marie har väldigt svårt för det medan jag och Nano har det lite lättare.
Jag tjafsar sällan men jag tar avstånd, sakta men säkert. Jag har ingen ork eller tid för sådant längre, att diskutera och ge hundra chanser till någon. Vi är alla vuxna och då tycker jag att man ska kunna ha vett nog att bete sig rätt. Jag förlåter däremot väldigt lätt, jag är väldigt sällan otrevlig, faktiskt. Men jag tar avstånd. Om det är rätt eller fel vet jag inte men för mig funkar det. Jag grubblar inte heller, jag gör rätt ifrån mig och gör ett bra jobb som vän/familjemedlem och förväntar mig detsamma tillbaka. Kan man inte ge tillbaka det så är det så. Då behöver man inte grubbla, diskutera och tjafsa om det. Tack och hej, liksom.
Sedan finns det människor som man inte kan kasta ut hursomhelst, men dessa får man bara ta med en nypa salt. Det mesta får man, som jag och tjejerna sa, sopa under mattan.
Så ser livet ut. Det var inte så för 15-20 år sedan men nu är det så.
