Vi åkte till Jakan och myste där. Victoria var ledsen och grät för att hon saknade sin moster men snart kommer hon hem! 🙂
Jag är så lycklig när jag är med min familj. Jag skrattar som mest och till tårar med mina systrar. Visserligen handlar det mer om att vi har samma torra humor men det känns bra. Jag hoppas verkligen att barnen får samma relation som jag har med mina systrar. 🙂
Efteråt drog vi och hälsade på min mormor som är väldigt sjuk nu. Hon glömmer bort var hon är (en kort stund) och nu kan hon inte längre röra på sig. Att min mormor snart inte kommer finnas bland oss är ofattbart. Hon har alltid funnits i mitt liv. Hon är 97 år gammal men hon har varit alert och stark. Fina, rara mormor.
Jag har en förmåga att stänga in alla känslor jag har men att förlora någon… Jag har aldrig behövt göra det. Som tur är. Jag är evigt tacksam för det och jag hoppas att jag slipper det. Det är min största rädsla, att förlora någon till döden. För då finns det verkligen ingen återvända. Hur överlever man en sådan förlust?
