I fredags åkte vi skridskor. Maken skulle åka bort på kurs så vi passade på när vi hade tid. Cliven sov tyvärr men Victoria skrattade så mycket och hade det helt underbart. Tills hon ramlade. Victoria ger upp då. Hon tyckte att det var tråkigt och ville inte ramla mer. Vi pratade med henne och så fanns det två barn där som föll då och då. Det sporrade henne en aning och vi försökte förklara för henne att man ramlar då och då, att det bara är att resa på sig och fortsätta träna.
Jag måste ge oss en klapp på axeln där över hur vi agerade. Efter ett tag bad hon oss att släppa henne och så åkte (gick!) hon helt själv. Hur duktig som helst! Vi ska försöka åka iväg igen så att hon får in vanan men jag tror hon kommer fixa det. Hon är rädd av sig och väljer gärna den enkla vägen men samtidigt är hon oerhört tävlingsinriktad. Den egenskapen kan komma att hjälpa henne i livet. Jag tycker inte om när man ger upp, man måste förstå tidigt att man reser sig när man faller.
Jag kanske är hård men livet är tufft. Tyvärr. Jag har insett att jag inte kommer kunna finnas där för mina barn hela tiden men då vill jag veta att de fixar det. Oavsett vad. Det handlar inte om att lära sig åka skridskor, det handlar om att öppna möjligheter för en själv. Något jag aldrig fick. Mina barn ska få allt och lite till, de ska aldrig känna att de har missat något.
