Att jämföra barn gör nog varenda kotte till förälder, någon gång eller alldeles för ofta. Jag var hos min svärfar häromdagen och läste tidningen Vi föräldrar och såg en artikel om just det.
Man fick ta del av andras berättelser och jag är så glad att jag och maken aldrig har varit såna som jämför, även om vår omgivning kan omedvetet göra det. Till exempel har vi Victoria och Emelie som bara har nio dagars skillnad, då blir det lätt att det jämförs. Fast av någon anledning brydde jag eller maken inte oss och inte heller Emelies föräldrar. Dessa två kusiner kommer växa upp och förhoppningsvis bli bästa vänner, de kommer ha olika styrkor och svagheter. Precis som vi vuxna är olika så är barn också det. Man får inte glömma det. Jag förstår inte varför vuxna ska jämföra och trycka ner sitt barn istället för att lyfta deras styrkor? Man skapar bara dålig stämning och inre stress för sig själv, något som barnen faktiskt märker av. Man hör det överallt, så fort föräldrar träffas så jämförs det och oftast med negativ klang! Så synd!
Jag väljer att lyfta fram det min dotter är duktig på istället för att peka på det hon inte kan. Till slut kommer hon ändå kunna allt. Hon lärde sig sitta, krypa och nu kan hon både gå och springa. Vad spelar det för roll när hon började?
Något jag vet kommer ske när lillebror kommer är att folk kommer jämföra honom med Victoria. Det är bara att ignorera och uppmuntrade barnen att vara sina egna individer och ta allt i deras takt.
Mitt mål som förälder är att se till att mina barn alltid blir genuint glada när andra lyckas och alltid höja folk för deras styrkor än att trycka ner någon.
Nej jag håller med dig och tycker att det bara är dumt att jämföra. Barn är ju individer precis som vuxna och det borde räcka som förklaring.
Eller hur? Jag tror att man kan hitta sann lycka genom att vara nöjd med det man har!