Jag älskar henne så mycket att det ibland gör ont. Jag kan inte fatta att hon var såhär liten en gång i tiden. Att jag aldrig kommer få bära på hennes lilla kropp, mata henne med flaska eller kämpa med att hon ska behålla nappen i munnen så att hon somnar.
Jag kommer snart inte behöva byta nattblöja eller skära upp hennes mat. Snart kommer hon klara av att gå på toa och duscha. Hon kommer inte vilja ha min hjälp. Om vi ska ut kommer hon slänga på sig en jacka och ett par skor snabbare än oss alla.
Snart kommer hon sluta ropa på oss när hon blir rädd och be om kramar när hon känner att hon behöver trygghet. Hon kommer sluta springa av glädje mot oss när vi hämtar henne från förskolan och hon kommer sakta men säkert släppa taget om min hand…
Jag vet att det finns massa andra underbara ting som väntar oss men det är ändå sorgligt att vi snart säger hejdå till vår ettåring och hälsar vår tvååring välkommen.
