Alla har haft det tufft någon gång i deras liv. Jag har haft mina stunder men man har kämpat sig igenom det, grävt ner det någonstans och försökt glömma.
Det som dock är fräscht i minnet är min mjölkstockning. Att något så enkelt kunde leda till en nära-döden-upplevelse. Just då förstod jag inte allvaret i det, men nu i efterhand inser jag hur dum jag var som inte stod på mig mer! 
Här var vi på akuten för sista gången. Eller ja, för den amningsperioden iallafall. Jag önska att jag kunde visa er hur mitt bröst såg ut. Det var groteskt! Att läkaren som jag gick till två dagar innan inte kunde se att det var något fel är för mig ett mysterium!
Jag vaknade av en kraftig smärta och när jag gick till badrummet och tittade på bröstet fick jag panik. Huden hade spruckit och det rann en massa vätska. Det gjorde så JÄVLA ont och jag grät så himla mycket. Jag gråter aldrig, framför allt inte över smärta (jag hade fött barn och inte gråtit ett skit!) men nu snackar vi floder. Jag försökte amma Victoria men inte ens hon ville ha mitt trasiga bröst.
In till akuten och jag fick ta en massa blodprov. Läkaren trodde inte att det kunde stämma med tanke på den höga bakterinivån jag hade, någon CRP-mätning. Man ska ha runt 5-10 tror jag, jag hade 470!
Vad jag avskyr den perioden, jag tyckte inte den gav mig något. Jag brukar tänka att allt sker av en anledning men just den gången förstår jag inte ännu vad jag borde ha lärt mig?
