Den är inte ens i närheten av slut heller. Heeeemskt!
Under natten kunde inte Cliven komma till ro och helt plötsligt hör jag en massa gurglande. Jag går upp och ser en massa spya sprida sig överallt. Det är bara att ta bort allt, byta kläder på honom och börja om med nattningen.
Sedan grinar Victoria när det börjar bli morgon och helt plötsligt mår maken dåligt och spyr. Han måste ha ätit något riktigt illa igår. Victoria grät, Cliven grät och maken hade inte ork med något. Jag höll på att förlora vettet och vid 09:30 tog jag både barnen i vagnen och drog ut. Det var inte lätt kan jag lova men ut kom vi.
Vi mötte upp Manuella och vi tänkte först möta upp Nani hemma hos henne men hon hade bokat in sig med något annat så vi drog hem till makens morbror (det blir Manuellas mans pappa) för att säga hej. Stackars dem, vilken start på deras morgon med en skrikande och ledsen Victoria. Jag fick avlastning med Cliven, Nano måste nog vara världens bästa barnvakt.
Till slut gick vi hem och Victoria samarbetade inte alls tills hon däckade. Hon sov ett bra tag och vaknade strax innan vi kom hem, där hon började gråta enormt mycket igen.
Jag som hade planer ikväll. 🙁
Cliven chillade och njöt av livet.
Likaså Adelle! Hann knappt gosa med henne 🙁 
Min tjej, som har så fruktansvärt ont. Måste barn få känna smärta? Kan inget bara vara enkelt?
