Eller inte. Igår kände jag att jag ville ta en långpromenad med Miriam Bryant dunkandes i hörlurarna. När jag skulle gå ut dök hon upp. Min dotter. Hon skulle minsann också följa med mamma och träna. Hon lovade att hon skulle sitta snällt i vagnen och hon grät äkta tårar. Jag skrev tidigare om att hon är i trots-fasen så krokodiltårar ser vi ofta just nu men igår var det äkta. Jag klarade inte av att säga nej och maken min verkade inte vilja anstränga sig för att locka över henne till vardagsrummet.
Jag klädde på henne samtidigt som jag hade en klump i halsen. Hon var helt underbar, gnällde inte en enda gång och sjöng en massa men… Jag hade behövt den där timmen ensam. Jag har bokstavligen varit med båda mina barn konstant, dygnet runt, i 10 dagar. Det har funkat och de samarbetar väl, men det tär på en. Rejält. Jag är så trött, stressad och ångestfylld. Jag tappar hår, får hjärtklappningar och bröstsmärtor. Det är såklart inte bara på grund av barnen, det är så mycket annat som måste fixas så jag går runt och stressar över det där. Mina barn är enkla, får de komma ut så sover ena i vagnen som en stock och den andra skriker av glädje. Det är allt annat, som inte hinns med men som gärna påminner mig. Konstant.
Det är bara att bita ihop. För det är faktiskt, oavsett vad man än säger, värt det. För man glömmer det jobbiga och minns det goda.
Hon sjöng för fullt, min lilla sötnos.
Under tiden roade pojkarna sig hemma.
