Det är helt sjukt hur mycket kärlek det ryms i hjärtat. Ibland kan jag titta på min dotter och överväldigas av kärleken jag har för henne. Jag är långt ifrån den perfekta mamman, jag gör en hel del fel och jag lär nog göra ett par till men jag hoppas att jag alltid kan få henne att känna sig älskad och speciell.
Jag är väldigt orolig över hur allt kommer bli när lillebror kommer. Imorse kom hon in i vårt rum och sa ”bror!” samtidigt som hon pekade på min mage. Hon förstår att det är något i mammas mage och jag har visat henne, med hjälp av dockor, hur lillebror kommer att se ut när vi ”hämtar” honom så jag försöker så gott jag kan att förbereda henne. Jag har till och med varnat henne över all gråtande hon kommer höra från honom, nu går hon runt och säger ”waaaawaaaaa” när man frågar henne vad lillbrorsan gör, haha. Fast jag är ändå rädd att hon ska känna sig bortglömd, att folk glömmer bort henne när en liten bebis kommer in i bilden. Innerst inne vet jag att det inte kommer ske men man vet aldrig hur hon känner. Tänk om jag och hon glider ifrån varandra?
Jag kommer behöva vara med bebisen rätt så mycket, speciellt om jag ska amma. Hur mycket tid kommer jag kunna lägga på Victoria då?
Hur gjorde ni?
