I tisdags hade jag bokat in mig på bio. Innan dess hade vi avslutningsmiddag med jobbet. Jag älskar verkligen mitt jobb och bättre kollegor kan man inte hitta. Jag längtar till jobbet och jag VILL vara där. Så himla skönt att ha hittat hem!
Filmen var bra och tung att ta del av. Jag är själv armenier och min farfar flydde från armeniska folkmordet. Vi vet inte så mycket om hans familj förutom att bröderna blev hängda. När vi tittar på svältande och döda människor funderar jag alltid över om det är någon från min släkt.
Jag tycker att det är hemskt det vi människor gör mot varandra. Jag tycker att det är bra att en film om armeniska folkmordet äntligen har kommit ut och att det kanske blir aktuellt igen med att få Turkiet att erkänna folkmordet. En sak jag måste säga om filmen är att jag gillade att de visade även de goda turkarna, de som ville hjälpa till och som faktiskt gjorde det.
Min farfar var bara ett barn när hans bröder och pappa hängdes. Hans mamma rövades bort så henne vet vi inte tyvärr ingenting om. När han satt bredvid sin brors döda kropp hjälpte en turkisk kvinna honom. Hon gömde honom i sitt hem och sedan hjälpte hon honom att fly till Palestina. Jag tycker att det är viktigt att visa att det inte är alla turkar som står bakom folkmordet, att det faktiskt var en del som vågade stå emot. På samma sätt som många tyskar kämpade för judarna.
Vi får inte glömma att godheten finns trots att det oftast är ondskan som syns. Godheten vinner alltid och man får inte vara tyst. De godas tysthet är mycket värre än ondskan.
