Om det är något som har förändrats hos mig som mest efter att ha blivit förälder så är det mitt tålamod. Den ligger på noll, förr hade jag väääärldens lugn och kunde ta emot en massa. Nu brister jag, av minsta lilla.
Jag tycker synd om mina barn, som måste stå ut med mig. När vi promenerade hem till Nano och Marie häromdagen var Victoria väldigt gnällig (hon var sjuk, hade feber och håller på att få tänder) och jag kände att jag bara blev stressad och arg på henne, istället för att trösta och prata lugnt med henne. De förstår ju inte att de är ”jobbiga” utan de mår inte bra och vill ha trygghet, för Victoria var det jag som var det för henne då.
Jag förstår att mitt tålamod tryter otroligt mycket just nu eftersom det är mycket med två riktigt småbarn. Fast jag vill verkligen orka, utan att bli arg.
