Jag har alltid haft självförtroende och bra självkänsla. Visst att jag är blyg och tillbakadragen men jag är inte osäker på mig. Jag vet inte riktigt varför, jag antar att det har med min omgivning och uppfostran att göra. Jag la upp denna på Instagram och skrev 30 and still fab. Men vaddå, jag är ju det. Varför ska det vara fel att tycka det?
Problemet är att man sällan får säga att man är bra. Man ska alltid peka på vad som är fel om man nu får beröm och man höjer aldrig sig själv till skyarna. Varför? Vad ger det mina barn? Mitt främsta mål är att de ska få en stark självkänsla. För att kunna göra det måste jag kunna höja mig.
Jag är bra. Jag tycker att jag ser bra ut, jag älskar mitt hår, mina ögonfransar och att jag faktiskt är grym. Jag jobbar heltid, pluggar heltid och har två barn. Jag klarade alla mina tentor. Jag är duktig på matlagning, pyssla och jag har världens tålamod. Jag är fan bra. Jag har blivit duktigare på att berömma mig själv framför mina barn istället för att prata om mina brister.
Missförstå mig inte, jag är missnöjd med en del också men det är småsaker egentligen och ingenting som sänker mitt självförtroende. Jag är lite mulligare nu, men jag har fått två barn tätt inpå, jag har konstiga näsborrar (måste visa er!) men det är ingen som tittar där och jag har vitt hår. Det är inget lite hårfärg inte kan fixa. Jag är även väldigt kall och har svårt att prata om mina (och andras) känslor men jag visar alltid att jag tänker på folk och att jag bryr mig.
Beröm er själva. När ni gör något bra så säg; Fyfan vad jag gjorde det där bra!
