Sportlovet och att mobilen dog blev slutet för bloggen. Eller något liknande. Sedan startade första jobbveckan med riktigt jobbiga nyheter om en elev. Det satte sig verkligen rakt i hjärtat och det gjorde ont. Tänker ständigt på min fina elev och hans familj.
Livet är verkligen skört och vi satt och pratade om känslor på jobbet. Jag har väldigt svårt för att visa att jag är ledsen och jag kan inte alltid gråta. Även om jag vill ibland så kommer det ingenting. Vi kom fram till att det är så för vissa, men det betyder inte att man aldrig känner något. Jag känner rätt så mycket och jag tänker enormt mycket på alla runtom mig. Jag kan bara inte gråta.
Just nu är min mormor döende. Hon glömmer bort vem hon är, var hon är och vilka vi är. För att två sekunder senare bli sig själv igen. Hon är 97 år gammal och har levt sitt liv. Det gör ändå ont för hon är en sån stor del av mitt liv för hon har alltid varit med och alert.
