Jag minns dig som ett andetag, ständigt där och livsavgörande. Du har alltid funnits där, som en stabilitet utan dess like. Jag kanske aldrig visade det, men jag uppskattar att du var en närvarande mormor.
Din närvaro har genom åren gett mig trygghet och jag har gått och trott att du för alltid skulle vara här, i närheten. Att jag alltid skulle ha möjlighet att kunna valsa in i ditt rum och rota bland dina bilder, höra dig prata om allt mellan himmel och jord och höra ditt underbara hesa skratt. Jag trodde att jag alltid skulle få se dig försöka tända din cigarett med darrande händer och få skratta åt dig, att jag alltid skulle få se dina ögon lysa upp av glädje när barnen gav dig en puss eller få höra dig klaga över att vi kastar för mycket mat. Jag trodde att jag skulle ha flera tillfällen där jag får se glädjen i dina ögon när man kommer med en enkel present, du var så tacksam för så lite. När vi egentligen borde ha gjort så mycket mer för dig. Jag bara tog min tid med dig för givet.
Jag trodde att du, som du alltid har varit, skulle vara här. Just här, med oss. Så, förlåt Nene.
Förlåt för alla frågor jag aldrig ställde.
Förlåt för alla pussar jag inte gav.
Förlåt för alla kramar jag inte höll kvar länge nog.
Förlåt för alla dagar som passerade utan att jag hörde din röst.
Förlåt för alla gånger jag himlade med ögonen när du sa åt mig att klä på mig varmare.
Förlåt för alla söndagar jag missade för att jag inte hade tid, för det fanns ju fler söndagar.
Förlåt för att jag inte sa allt det här innan det var försent.
Jag kunde inte. För du har ju alltid funnits där. Hur säger man farväl till någon som alltid funnits där? Hur säger man hejdå till någon om man har så mycket kvar att ge?
Jag vet att du vilar ifred nu, att du är på en bättre plats med morfar, din son och familj. Jag är inte ledsen över att du nu är en ängel som vakar över oss, jag är ledsen över alla ”om jag bara…”
Om jag bara hade sett till att du visste hur mycket jag älskade, älskar, dig.
