Jag går, tillsammans med några kollegor, på en kurs som handlar om rasism. I fredags var det dags för vår första föreläsning och det var Hans Caldaras som bland annat har skrivit I bektraktarens ögon. Han är romer och berättar om sin uppväxt. Han var en otrolig duktig talare och vi alla satt som små ljus och lyssnade.
Det växte en hel del frågor inom mig. Jag har aldrig varit motståndare till de rumänska tiggarna men jag vet att många är det. Han berättade och talade om läget i Rumänien och många lämnar sina barn för att kunna försörja dem. Den sista utvägen man tar som förälder är väl att lämna sina barn, då måste saker och ting vara riktigt illa. Han sa en sak som jag tycker stämmer in, även på mig själv; Vi blundar för verkligheten, vi vill inte se tiggarna på gatorna för vi vill inte se lidande. Vi vill inte se att folk har det dåligt. Jag undviker gärna nyheterna och allt som får mig att se världen som den är; hemsk. Det tänker jag inte göra, för vet jag inte hur illa det är kommer jag aldrig förstå hur viktig min insats är.
Sedan var det dags för mindre grupper där vi diskuterade ett fall om rasism. Då sa seminarieledaren en intressant sak om dockor; Man väljer alltid vita Barbie och vita dockor. Victoria har och har haft massa dockor men inte en enda har varit en annan färg än vit. Varför? Varför finns inte utbudet i flera olika etniciteter? Varför är det så att det oftast (inte alltid!) finns vita dockor men ljust hår och blåa ögon? Victorias största idol just nu är Dr McStuffin, som då är mörk, men det är inget min dotter ens har lagt märke till. I hennes värld är hennes idol är flicka som är läkare och hjälper skadade gosedjur. Så vill jag att det förblir; att mina barn aldrig ser hudfärg.
Hans hade rätt, det är sorgligt att han än idag får hålla föreläsningar om rasism. Att vi inte har kommit längre än såhär.
