Jag älskar mina barn, överallt annat. Såklart. Vem gör inte det? Vem älskar inte sitt barn liksom?
Jag älskar mina barn trots att de har sina brister. För det har dem. De är barn, de formas och utmanas. Det är min och makens plikt att se deras brister och jobba med dem.
Barn går igenom olika faser, det definierar inte vilka de är eller kommer att bli. Jag kan se vad min dotter gör för fel, jag tar till mig det och arbetar tillsammans med henne för att undvika att den delen av hennes fas förblir ett karaktärsdrag. Jag kommer göra samma sak med min son. Mitt mål är att få två människor som är empatiska, målmedvetna men framför allt ödmjuka mot alla.
Andra kanske tycker att mina barn… eller förlåt, jag VET att det finns folk som har en del åsikter om mina barn. Det är okej. Jag vet hur Victoria och Cliven är, deras bra och deras mindre bra sidor. Jag ser. Min man ser. Vi jobbar tillsammans för att forma våra barn, till det bättre. Vi blundar inte.
De är säkert helt underbara. Jag älskar busiga barn även om det såklart kan vara jobbigt ibland men så är det. Barn ska få vara barn och tycka och känna. Jag tycker inte man ska förminska deras personlighet utan ni gör helt rätt. Vem fan bryr sig om folk. Bara du och din familj mår bra så kan folk få tycka vad de vill.
Kram.
Mmm, faktiskt. Alla gör ju det bästa för sitt eget barn! Det behöver inte vara det bästa för alla men så länge man har sig och sin egen familj som prio 1 så ska man köra på!