Känns som att dagarna flyger förbi samtidigt som jag vill ha fira Clivens födelsedag! Det är första gången jag vill att tiden ska stanna upp en aning.
Det känns dessutom som att jag och maken har fastnat i vardagshjulet. Jag har absolut inga problem med att lata mig på soffan och mysa men det känns som att vi bara har stannat upp helt. Vi unnar oss aldrig något längre eller tar en paus från vardagen. Det lär nog inte bli en förändring med det eftersom vi har köpt ett hus, som vi dessutom ska renovera. Jag längtar tills vi kan andas ut och börja leva igen.
Tills vidare njuter vi av familjernas närvaro och försöker komma ihåg att det bara är en intensiv period. Med huset, barnen är i någon hyperperiod och så har vi båda höga krav på oss själva när det kommer till jobb. I fredags, när jag var hos mamma, kände jag hur jag började få ont i hjärtat och jag kände mig instängd. Barnen var fulla av energi och dessutom fastklistrade på mig. Till slut slängde jag in barnen till mamma och gömde mig i Carins rum. I ungefär 10 minuter, sen tog jag allt och drog hem. Så, det är intensivt just nu.
