Stackars mina barn som har mig som mamma. Klumpig, glömsk och allmänt grinig. Eller inte. Jag tycker att jag är en bra mamma men jag gör misstag.
Jag kommer ihåg när jag fick Victoria och kunde känna mig hemsk när jag inte orkade. Medan andra såg så pigga och krya ut. Jag tröttade ut mig själv över små saker, att allt ska vara på sin plats och allt ska vara rent. Nu bryr jag mig knappt. Jag ser till att det är ordning och reda hemma, vi har alltid rena kläder och likaså vi själva men jag väljer aktivitet före städning alla dagar i veckan. Jag vill uppleva saker, gå ut, sitta och mysa med barnen och familj… inte städa.
Jag tycker såklart att det är synd om vissa som aldrig kan erkänna att det är jobbigt. De måste vara så trötta, att behöva låtsas om saker. Alla orkar med vissa punkter medan andra inte bryr sig. Jag tvättade väldigt sällan napparna när barnen tappade dem på golvet/marken medan Nani tvättade hennes barns nappar varje gång. Det spelade ingen roll vart vi var eller gjorde, hon såg alltid till att napparna var rena. Hon orkade göra det, men inte jag. Det betyder inte att jag är sämre mamma, för jag har väl saker som jag orkar med som Nani kanske inte gör. Man hjälps åt och man lyfter varandras bra egenskaper istället.
Det är jobbigt att vara mamma. Man behöver inte ha andra som trycker ner en för små saker. Jag inspireras istället av alla mammor runtom mig. Manuella har världens drivkraft och styrka, Nani och Soma har stenkoll på hygien, Marina kan leka med barnen i timmar utan att tröttna och Elvira är så kärleksfull och pedagogisk med sina barn. Det finns många fler som får mig att vilja växa som mamma. Så varför hjälper vi inte varandra?
Skriv gärna en egenskap som DU älskar med dig själv!
