Ja, ni. Nu är det dags för en sådan! 🙂
Det hela började väldigt tidigt på morgonen den 17 november, runt 07:00-tiden. Jag hade redan gått över tiden med 8 dagar och jag trodde att jag skulle behöva sättas igång för jag hade inga som helst känningar på att det var på gång. Vi hade ultraljudskontroll den dagen också, jag såg framemot att få ”se” vår bebis. Nu fick vi se honom utanför magen istället, vilket är en miljard gånger bättre.
Första värken tog jag själv för jag fattade inte att det var en värk för det gjorde så sjukt ont. Eller, en värk ska göra exakt det men inte direkt. Jag hade förväntat mig att det skulle vara som med Victoria, att det tog en hel dag fast med växande smärta. Här var det pang på rödbetan!
Andra värken kom och jag väckte Suhel och sa något om att det har börjat, haha. Victoria vaknade då och jag hoppade in i duschen. Där började det rejält, då var klockan runt 09:00 och jag fick ropa in Suhel för stöd. Stackars Victoria, hon blev så rädd och sa hela tiden att mamma har ont. Jag bad maken ringa sin mamma som hämtade upp Victoria nästan direkt och under tiden ringde jag SÖS. Först tyckte hon att jag kunde stanna hemma, för jag sa att jag vill vara hemma så länge som möjligt, men när hon läste om min första förlossning tyckte hon att jag skulle komma in direkt. Tur det, han föddes ju några timmar efter det samtalet. 🙂
Vi hoppade in i bilen och åkte iväg. Världens längsta resa, det kändes som om vi aldrig kom iväg och alla bilar bara var i vägen. Vi lyssnade på musik och jag försökte andas igenom varje värk, som kom så intensivt och tätt.
När vi kom fram fanns ingen parkering så jag gick av och fick följa med min läkare medan Suhel letade parkering. Sedan fick jag gå in i rummet och de kollade hjärtslag och hela den proceduren. När hon undersökte mig var jag öppen 5 cm och jag hörde 1 cm, jag blev irriterad och ledsen tills jag förstod att jag var halvvägs fram. Jag kan tillägga att jag hade börjat med lustgas här, haha. Världens bästa grej! Tyvärr hjälpte den inte så mycket mot smärtan då jag istället blev yr och försvann bort i dimman så vi körde på EDA. Fast det roliga med lustgasen var att jag fick den rätt så fort (jag bad om den för man har så roligt med den!) och jag höll på att andas med den ett tag utan att känna något. Till slut sa jag åt barnmorskan att den inte hjälpte alls och ville ha starkare, hon sa åt mig att den redan låg på högsta och insåg sedan snabbt att slangen hade gått ur! Där låg jag och andades in luft hur länge som helst, tror att det var en halvtimme eller så, och förstod inte varför jag inte kände något annat än ren smärta!
De kallade iallafall på läkaren som skulle ge mig epiduralen och hon var så duktig. Jag kände knappt av den men maken min höll på att dö när han såg sprutan, hahaha. Han tog över mitt rampljus där! Jag var hög på lustgas och bara skrattade högt åt honom och förklarade för alla i rummet att han jobbar med försäljning av medicinska redskap men klarar inte av att se de användas! Han har video på när jag apskrattar under tiden vi väntade på EDA, jag försöker få de att fatta att jag klarar mig bara på lustgas men jag skrattar så mycket att man knappt uppfattar vad jag säger. 🙂
När jag fick sprutan lugnade det ner sig en aning, värkarna blev hanterbara och hans huvud låg en aning för högt upp så jag fick stå upp och gå lite. Då ska det nog gå snabbare, sa någon. Jag nästan hoppar upp och vägrar sätta mig och sedan behöver jag såklart gå på toa. Tror ni inte jag nästan svimmar där och alla sjuksköterskor rusar in för att hjälpa mig! Suhel tyckte jag såg så blek ut och det stämde, det är tydligen vanligt att man blir så av EDA. De kom in med köttbullar och potatismos, jag tog ett par tuggor men kunde bara tänka på att det var exakt den maten jag åt när jag låg på sjukhuset för min böld och en idiot läkare kom in och drog bort mina slangar från bröstet på det mest brutala sätt någonsin. Jag får ångest så fort jag tänker på det! Nu skulle ju slangarna bort den dagen men han bara kom, kände och ryckte bort. Inte ett enda ord!
Iallafall, sedan började jag känna att något var på gång. Kroppen säger till att det är dags och då trycker man. Min kära son låg dock för högt upp så jag fick jobba dubbelt så hårt för att han skulle sjunka ner. Han ville verkligen inte komma alltså! Det var bara att kämpa på och barnmorskan såg till att vattnet gick för jag ville det. Det var antingen det eller vänta ut honom, vilket kunde ta lite längre tid. Det ville jag inte!
När det var gjort gick det inte mer, krystningarna började bli intensiva! Då började vi och fy fan vad ont det gjorde för vid det här laget hade EDA-kuren försvunnit för länge sedan. Jag levde på lustgasen och de ville inte lägga på mer av EDA eftersom det ändå var försent men jag överlevde iallafall. Jag fick känna på huvudet och sedan tänkte jag att jag bara kör på, precis som jag tänkte med Victoria också. Det får göra ont, det är ändå över snart. Kort stund efter det föddes han och han var så vacker. Helt sjukt hur vacker han var! Min lilla prins!
Han hade navelsträngen runt halsen så han var blå men den satt så löst så det gick bra iallafall! 🙂
Förmodligen världens godaste mackor och varm choklad!! 🙂
