Häromdagen köpte jag ett par örhängen som jag föll för. De var silvriga och fina, och jag tog på mig dem direkt. Jag älskar örhängen och har en del hemma. Det jag kom att tänka på var att jag aldrig hade örhängen som tonåring.
Ett tag hade jag en massa hål i öronen, tror jag hade 7-8 st. Tills jag fick en kommentar om att jag har så stora öron. Då slutade jag. Jag täckte även öronen med håret, jag såg alltid till att täcka mina öron. Första gången jag vågade ha hästsvans var på högstadiet, jag tror att det var i åttan eller nian. Då kommenterade en tjej det, att det inte passade mig riktigt och jag blev såklart ledsen. Men det hände något där, slutet av högstadiet, då jag började strunta i vad alla andra sa. Gymnasiet var jag mig själv och nu är jag Marina.
Även om jag fortfarande är osäker i vissa sammanhang är det inget som kan påverka min dag. Vad mycket man förstörde för sig själv när man oroade sig för vad andra tyckte och tänkte. Nu är jag snart 30 och jag välkomnar allt som har med ålderdomen att göra. Även om det är tråkigt att bli äldre så är det värt det för själen får en slags ro och ens egna jag får växa.
Tänk er för innan ni säger något till en annan person. Det kan såra mer än vad ni tror!
