Jag nämnde att något hände på dopet som fick mig att tänka på hur livet ser ut när det kommer till vänner. Jag hade en elev, som var en stark ledarfigur i klassrummet, och nu fick vi höra från pedagogerna att vår dotter har en sådan roll på förskolan. Då måste man forma det till något positivt. Den här eleven gjorde något så fantastiskt att det än idag berör mig. Han gick och satte sig med en som var mobbad när det var lunch. Han bara tog sin bricka, satte sig bredvid och pratade om om det var heeeelt normalt. De andra killarna blev helt förvirrade men denna elev är ju cool så alla gjorde som honom. De satte sig runt bordet och åt lunch. Efter det umgicks alla med killen som var utanför. Han var en i gänget, punkt slut. Förstår ni vilken makt dessa ”ledare” har och hur underbart det kan bli om de använder sin roll som något bra?
Victoria lekte tillsammans med Emelie och Tibelia på dopet. Alla tre är kusiner och Victoria träffar båda två lika ofta. I början, när Emelie sov, lekte Victoria och Tibelia. När Emelie vaknade började hon också springa runt med barnen, men då sprang bara hon och Victoria. Tibelia fick inte vara med längre. Victoria ville inte att Tibelia skulle hålla hennes hand och springa ihop med dem. Jag pratade med Victoria och hon förstod snabbt att alla leker tillsammans men jag tycker det är så intressant att det sker redan DÅ.
Nu kanske många tyckte att jag överreagerade men jag hatar sånt. Att man exkluderar ut någon. Bara för att. De är småbarn men Victoria förstår så det var därför jag pratade med henne. Det är nu det börjar, att skapa samhörighet och vänskap. Jag vill att min dotter förstår att det inte är okej att låta någon stå vid ett hörn och inte få vara med.
Jag vill att min dotter och min son ska få folk i deras omgivning att känna sig välkomna och önskade. Hela tiden. Som min släkting Faya, hon får en att känna sig speciell och utvald. Exakt så vill jag att mina barn ska bli.
