Åh.. välbehövligt. Eller ja, jag var ju ”ledig” förra veckan också och jag är mer stressad över att inte hinna med alla moment som vi har på jobbet.
Iallafall. Helgen började med bebisgos med Oliver. En liten bebis att gosa med och som man kan ge bort när man har tröttnat. Varför gjorde jag inte så? Haha! 🙂
Jag vet inte hur mycket jag får lägga ut på Oliver och berätta om honom så därför är det få bilder och lite sagt om honom. Han är lik sin storasyster Gineva och otroligt lugn! Precis som sina storasyster och INTE likt sina gudsyskon. Mina barn vinner alla priser på gnällighet och gråt. Fy fan alltså. De drev mig till vansinne i fredags, jag höll själv på att börja grina.
De bråkar om allt för att två sekunder senare leka tillsammans och försvara varandra ifall vi säger till. De gråter ständigt och kan inte vara ifrån mig mer än 2 cm. Det är så påfrestande, att behöva lyssna på gnäll, gråt och tjafs varje dag. Victoria kan inte be om något, utan hon börjar gnälla och grina direkt. Innan vi ens hinner säga nej och det är inte alltid så att vi säger nej. Det kan vara en enkel fråga om att få en bestick… gnällrösten kommer. Cliven gör världens drama så fort han inte får som han vill. Jag förstår att barnen har fått leva livet i två månader hos svärfamiljen, min svärmor sa ALDRIG nej till dem och blev arg när vi gjorde det. Fast jag o r k a r inte. Vi har tjafs varje dag, från morgon till kväll.
Om inte vi är ute och håller oss sysselsatta. Varför kan inte mina barn vara normala och kunna ta det lugnt och titta på iPad/tv ibland? Varför måste de så snabbt bli understimulerade och bli gnälliga istället? Är vi ute och är aktiva, då hör jag inte ett knyst. De lever rövare hela dagen. Så fort vi ska ta det lugnt blir det kalabalik. Har någon det såhär?!
