Som vill bli buren hela tiden. Han ska röra sig konstant också, medan man bär. Helt plötsligt har man honom uppe på huvudet, haha.
Snart är den här veckan över och vår sista vecka börjar. Jag kan inte riktigt få grepp om det, att jag ska börja jobba igen. Efter 2,5 år hemma så är det dags och det är pirrigt. Det är också ledsamt att behöva lämna barnen men jag behöver en paus. Det enda som gnager bak i huvudet är onsdagarna, då vi båda kommer jobba och Victoria behöver vara på dagis från 07:30 till 17:00. Det svider i hjärtat. Fast jag känner mig trygg med hennes förskola och hennes nya pedagog är fantastisk, men det känns ändå som att man sviker henne. Förstår ni vad jag menar?
