Igår fick vi dåliga besked, makens mosters man hade gått bort. Det kom som en chock även om vi visste det, han har varit sjuk länge.
Vi från Mellanöstern har något som kallas för Azza. Jag försökte hitta ett ord i svenska språket för att förklara vad det är men hittade ingenting, det är samlingsplats för kondoleanser. De tror inte på att skicka blommor eller ringa för att beklaga sorgen, man samlas istället. Man hyr en lokal och så får alla komma dit och beklaga sorgen. Man gör så i två-tre dagar och sedan är det dags för begravningen. Jag önskar att man skippar det här när jag dör, azza-grejen. Det känns hemskt att tänka så men det går inte att undvika när något sånt här händer.
Det här ändrar en del på våra sommarplaner, såklart. Det blir ingen Skara eller Ullared just nu för vi vill vara här, med våra nära och kära. Problemet är bara att det är extremt jobbigt med barn. Speciellt min vilda dotter. Jag o r k a r inte mer. Hon bara gnäller och gråter HELA TIDEN. Vad hände med min underbara tjej som tog ett nej utan problem? Jag kunde gå in i en leksaksaffär med henne, säga nej till det hon pekade på och THAT’S IT! Hon tog det, utan tjafs. Inte längre, nej. Jag förstår inte. Jag satte mig igår kväll och läste på nätet, det var hundratals mammor och pappor som skrev om samma problem. Det kändes skönt, att veta att det finns en chans att få tillbaka vår dotter, om vi sköter våra kort rätt. Jag börjar bli knäpp, så något måste göras.
Här var barnen ute och lekte. De förstår inte vad som har hänt, de vill bara leka och ha kul. Jag kommer ihåg när mamma berättade för mig att farmor hade dött och att pappa var ledsen på grund av det. Det var bara ord för mig, jag förstod inte vad död var. Jag förstod det många år senare.
Ja, så det är tunga dagar hemma hos oss. Vi har förlorat någon som stod oss nära, som har funnits i min mans liv sedan start. Må han vila ifred.
