Jag avskyr dessa stunder, när vi alla samlas för att äta en middag och så får Cliven ett utbrott. Vi äter middag 17:30-18:00. Problemet är att Cliven blir vääääldigt trött den tiden och blir gnällig. Vi kan inte heller vänta till läggning för det blir försent för Victoria då.
Igår var det en aning extremt och han grät som bara den. Vi tröstade, bar, gav honom mat och försökte leka men ingenting hjälpte. Maken fick klä på honom pyjamas och nattblöja medan jag ordnade mjölken. Då såg jag det här.
Jag var tvungen att ta bild för det sved i hjärtat och jag vill minnas det här. Jag vill inte glömma bort ett barn, såhär får hon äta ibland. Helt ensam, medan vi springer runt och försöker lugna ner den lilla. Hon bara sitter där och äter själv det jag har lagt på tallriken, när hon är klar väntar hon på oss eller leker med maten. Den som inte nattar går såklart tillbaka till henne och ger henne ALL uppmärksamhet, men det gör ändå ont i hjärtat. Hon älskar att vi äter tillsammans, att vi har våra bestämda platser och att vi samtalar om allt.
Nu händer det här inte ofta men när det väl händer tycker jag synd om henne när jag ser henne sitta där ensam, med sitt söta crazy-hair!
