Det är nog det jag är. Helt slut. Jag har ingen energi kvar längre, allt känns bara så himla tungt. Sedan läser man alla mammabloggar som alltid är positiva, älskar sina perfekta barn, hittar på 150 saker att göra och aldrig bråkar med barnen eller sin partner. Hur i helvete gör ni?!
Just nu har jag en dotter som vill utvecklas och som behöver stimulans, en son som gnäller konstant och som ALDRIG sover under dagen samtidigt som jag har en C-uppsats att skriva och min skrivkurs. Utöver det ser det för jävligt ut hemma hos oss h e l a tiden för vi har så mycket av allt. Allting är överallt. Jag blir knäpp.
Maken försöker ställa upp så gott han kan men just nu hjälper inget. Jag orkar inte vara mamma just nu. Så fort jag hör Clivens gnäll vrider sig hjärtat på mig för då är det dags att bära på honom i ungefär 4 timmar. Det är bara då han blir tyst. Jag orkar inte. Jag vill kasta in handduken.
Jag är en grym mamma som har ägnat två år åt mina barn. Alltså, BARA för mina barn. Jag är uttömd på energi men det finns ingenting man kan göra. Det är bara att bita ihop och längta tills de blir äldre. När de är äldre kommer man sakna dessa tider, det vet jag.
Vill man kalla mig för dålig mamma som känner såhär. Be my fucking guest. Det här är min verklighet. För jag vet att jag är en engagerad och bra mamma men ibland behöver man en paus från det jobbet.
En fin bild där båda barnen håller sig lugna. Båda mina barn är sällskapssjuka, Victoria har aldrig kunnat leka ensam, Cliven är exakt likadan. Dessutom hatar mina barn sömn så jag hinner inte med något under dagarna, det är bara att sitta och leka med sonen just nu. Så var det med Victoria också.
Inte nog med det utvecklas mina barn fortfarande än vad man ska göra, det innebär att de blir understimulerade på fem sekunder. Det är så mycket som måste vara igång hela tiden. Bara bita ihop då.