Min söta mormor. Min älskade mormor. Jag tänker på dig varje dag, saknar dig mer för varje dag. Jag önskar att jag fick krama om dig igen…
Begravningen var en plåga. Att se kistan och veta att min mormor är därinne var en tung känsla. Jag klarade inte av det och när de bar ut kistan gick jag raka vägen till bilen.
Sorgen är bara min, jag har sysselsatt mig själv varje dag för att tänka på annat. Men så fort man är själv kommer allt fram. Hur fixar alla andra detta, människor som har förlorat yngre som har hela livet framför sig? Hur släpper man på alla tänk om…. ?
Ja, det är väl dags att gå vidare. Jag vet att jag någon dag kommer tänka på min mormor och le, minnas henne och acceptera att tiden med henne är över. Men jag kommer nog alltid att sakna henne en aning för mycket. Vilken mormor hon var. Vilken kvinna hon var.
