Jag måste bara berätta något som hände oss i lördags. En av mina värsta upplevelser.
Tanken var egentligen att jag och maken skulle ha en dejt ihop men svägerskan var sjuk och kunde inte ta Cliven. Av den anledningen funderade vi på att ändå äta ute fast i närheten. Vi är väldigt väldigt väldigt sällan i Kista (förutom när vi ska på bio) men just den dagen var vi sugna på kebab. Min man hade hört att food courten där hade god mat.
Eftersom det var nära (Cliven började bli trött) så åkte vi dit. Det var en megakö till det matstället vi skulle till och självklart var det massa folk där. Det var lördag och löning. Cliven blir kissnödig och jag tar med honom till toaletten. Sedan går vi tillbaka till maken som i stort sett stor på samma plats då kön går så långsamt. Bredvid oss finns en trappa som går upp till ”övervåningens” matbord. Där finns det platser för en att äta. Helt plötsligt, knappt någon minut efter att vi har kommit tillbaka från toaletten, hör vi en massa ljud därifrån och när jag tittar upp ser jag att borden knuffas bort och tallrikar går i kras. Suhel plockar upp Cliven och sedan hör vi någon skrika terrorist. Folk får panik och jag tar tag i min man och säger åt honom att springa.
När jag, en sekund efter, vänder mig om är han och min son borta. Maken hade blandat ihop mig med någon annan och svängt in tidigare. Jag var så nära på att få panik och skrek hans namn. Jag såg honom längre bort och vände då om för att gå tillbaka. Då skriker någon pistol och det låter verkligen som pistolskott. Nu i efterhand förstår jag att det var tallrikar och bestick som föll varsom.
Jag letade och skrek efter min familj men hittade såklart inte dem. Min man hade såklart tagit skydd under ett bord och jag insåg då att om jag inte sprang därifrån skulle jag bli skjuten. Jag blev knuffad längre bort, mot den stora hallen, och bestämde mig sedan för att springa in till Cubus och ta skydd. För mig blev det en jobbigare situation eftersom jag var ensam och jag visste inte vad som hade hänt Cliven. Alla slags tankar dök såklart upp men jag sa åt mig själv att jag inte kommer hjälpa någon om jag får panik. Helt otroligt hur skärpt man blir i dessa situationer. Nu vet jag iallafall att jag kan ”hantera” stressen.
Väl inne på Cubus såg jag att maken ringde och jag talade om var jag var.
Det var total kaos därinne. Folk grät, hade tappat bort sin familj och många lämnade ju allt och bara sprang iväg. Jackor, väskor och allt lämnades och folk sprang för livet. Det knuffades, skreks och några hoppade in bakom matdisken för att gömma sig. Folk hade ramlat, de äldre fick en chock och någon hade svimmat. En annan hade lyft sitt spädbarn från vagnen, gömt sig under ett bord och hukat sig över sitt barn. Alla i tron om att de snart kunde dö.
Cliven var i totalchock. Helt jävla apatisk och sa inte ett enda ord på ett bra tag. Det är inte likt honom. Jag tyckte så synd om honom, han var så ovanligt lugn. Senare på kvällen sa han att folk skrek, knuffades och att polisen hade kommit. Han förstod att något var fel och maken hade hållit in honom mot bröstet hårt under hela situationen för att skydda honom. Jag är bara så lycklig över att Victoria inte var med, att hon slapp uppleva det.
Det var såklart ingen terrorist. Det var några svin som inte förstår att deras handlingar påverkar omgivningen. Några hade bråkat på övervåningen, saker hamnade på golvet och lät och någon måste ha dragit fram en pistol. I samband med paniken ramlade fler saker vilket ledde till mer panik då det lät som skott. Med tanke på vad som händer runtomkring så var terrordåd det första människor tänkte på. För 10-15 år sedan hade folk förstått att det var ett bråk. Nu är alla så rädda.
Samtidigt så tycker jag att det är så häftigt att se hur alla hjälper varandra. Vi stannade kvar en stund och lugnade ner folk, som i sin tur lugnande ner oss. Det är en mäktig känsla, att människor kan stå enade. Att det väcks mer kärlek än hat i sådana situationer.
Det var hemskt och mina tankar går till alla som upplever det här som vardag.
