Ida, min kollega, frågade mig vem min förebild var. Jag svarade att pappa är en av mina förebilder. Han är fan grym. Han har haft en tuff barndom präglat av krig, misär och en styvfar som var hemsk. Han förlorade sina syskon, en efter en, samtidigt som kriget fortsatte. Han flydde till ett nytt land för att skapa trygghet för sina barn.
Han kan göra oss galna, han har gjort fel som pappa också och även som make. Men trots det, trots allt runtom, tvekade jag aldrig på att pappa älskade mig. Älskar mig. Skulle göra allt för mig. För mig och mina systrar.
Min pappa äter aldrig upp maten förrän han ser att vi andra är mätta. För under kriget i Libanon och de första åren i Sverige var det inte självklart att vi hade tillräckligt med mat. Det sitter kvar hos pappa. Än idag väntar han på oss.
